Att leva med en "skada"

 
Något som de flesta som läser den här bloggen antagligen vet är att jag är ganska mycket igång och spelar olika sporter och tränar. Något som de flesta av er också säkert vet att skador är något som nästan alla idrottare råkar ut för någon gång, vissa mer ofta än andra. Något som ni kanske dock inte vet är att också jag har lidit av en "skada" i ungefär ett halvårs tid.
Det började på sommaren då jag sommarjobbade i glasskiosken och stod flera timmar per dag. Där till tränade jag lite, men inte alls lika mycket som nu då både futsal- och innebandysäsongerna är i full gång. Problemet jag har är alltså i mina fotsulor, vilket började med att endast hälarna gjorde ont men spreds sedan till hela fotsulan. Då det var som värst (i början av hösten) kunde jag inte ens gå en kilometer utan att det gjorde så ont att jag knappt klarade av att gå. För mig är mina sporter verkligen typ allt, speciellt vintertid, och därför var jag såklart väldigt orolig över den här smärtan och att den skulle förstöra kommande säsong i futsalen och innebandyn, något som jag hade sett fram emot hela sommaren.
Av den orsaken var jag väldigt envis och ville absolut inte gå till läkare eller något och visa upp mina fötter, trots att mamma bad att jag skulle göra det. Jag tyckte det var bättre att leva med smärtan istället för att riskera att få träningsförbud eller liknande. En dag fick jag dock nog och tänkte att nej nu orkar jag inte mer, jag måste få veta vad som är felet och vad som måste göras för att fixa det så vi beställde tid till en privat fysio i Hangö. Dagen kom och jag var rätt så nervös av att höra domen och tro mig att jag blev förvånad då fysion inte hittade något fel på mina fötter. Han kände dock att "spänningar" i fötterna och utgående från det jag berättat kom han fram till att jag hade belastningsskador i fotsulorna.
Jag blev väldigt lättad av att höra det, eftersom jag hade förberett mig på något värre som krävde någon slags åtgärd, men nu på efterhand har jag börjat funderat på om det här ändå var ännu värre. Min fysio tyckte att jag småningom borde välja att antingen bara spela innebandy eller futsal, ett val som jag inte på lång väg är redo att göra ännu. Eftersom båda sporterna belastar fötterna så pass mycket då det är snabba vändningar på hårt golv var han orolig över hur det ska sluta om jag fortsätter i samma takt som innan. 
 
... och tror ni att jag har slutat någondera, eller ens funderat destomera vilken sport som är mitt första val? Svaret är nej. Här är jag idag i samma läge som innan, men medveten om var problemet ligger. Jag har dock försökt mitt bästa att inte springa om det inte är futsal eller innebandy träning/match (t.ex. värmer jag i princip alltid upp på crosstrainern på gymmet istället för löpbandet). Mina problem är inte lika stora som i början på hösten och att gå gör sällan ont idag. Dock går det sällan en träning eller match där jag inte känner av smärta i mina fötter, men jag antar att man blir van. Jag har såklart läst lite på nätet om den här typen av skador och fått fram att det oftast tar från ett halvt till till och med ett och ett halvt år för dem att läka, en tid som jag verkligen inte klarar av att vila.
Visst, ibland vill jag bara gråta för att jag inte orkar med smärtan mer, men kärleken till sporten gör att jag klarar att spela dendär matchen och jag har lärt mig att leva med den och inte fästa allt för stor uppmärksamhet vid smärtan. Jag vet att det här inte är rätt sätt att handskas med en situation som den här, där man fått order att ta det lugnare, men att vila är inget alternativ för mig just nu. Sporten är allt jag har i den här staden under vintern, en av de få saker som håller mig igång och gör mig glad. Jag har alltid varit så tacksam över att jag inte råkat ut för någon större skada, t.ex. någon som krävt operation, men nu har det blivit min tur att få känna på hur det känns i en lite lindrigare version. Jag hoppas att dessa problem blir lättare med tiden och kanske till och med skulle försvinna, men det får framtiden visa! 

Onsdagstankar

Idag känner jag för att skriva om något som jag ganska sällan gör på den här bloggen, nämligen om mina tankar för tillfället. Min blogg är inte särskilt djup, utan jag berättar kort vad jag har gjort med bilder och text, men inte så mycket mer. De flesta som läser den här bloggen känner mig antagligen ändå rätt så bra och har en liten bild av hurdan jag är som person.
Idag fick jag sluta skolan två timmar tidigare och därmed kunde jag gymma direkt efter skolan. Jag kom hem och insåg att jag har en ledig kväll, duschade, åt, räknade matematik och satte mig på sängen. Här sitter jag ännu och funderar på hur länge sedan det var sedan jag faktiskt hade en ledig kväll, med varken träningar, läxor, bilskola eller annat. Det känns som att mitt liv har ändrats så mycket på en månad, plötsligt har dessa kvällar börjat förekomma allt mer sällan.
Vad har hänt då? Well, serien i både innebandyn och futsalen har kommit igång på allvar (eller ja, första futsalmatchen är på lördag men vi tränar på för fullt), jag har börjat övningsköra bil (dock inte i bilskola, vilket jag är tacksam över eftersom jag aldrig i livet hade hunnit/orkat med det) och så är det ju de här basic vardagsgrejerna som skola och träningar som tar tid.
Vissa dagar känns det som jag har 10 timmar sömnbrist och mitt enda mål är att komma igenom dagen så att jag får sova, medan jag andra dagar har pepp på allt och skulle orka med vilken träning eller skoluppgift som helst. Jag är medveten om att jag ibland kunde lämna bort en träning i veckan och ta det lite lugnt istället, men för mig är rutiner till för att hållas och träningen är en mycket viktig del av min dag. Några kanske också tycker att jag inte alltid skulle behöva prestera så bra i skolan som jag gör. Kanske också det sant, men fast jag inte har prestationsångest så är det ju klart ett stressmoment mindre då man inte behöver fundera "klarar jag kursen med godkänt vitsord eller inte?"
Det positiva med all denna stress är att den är helt orsakad av mig själv och mina val. Jag vill själv göra allt det jag gör och jag trivs också med sättet jag gör sakerna på. Det är ingen som tvingar mig att spela innebandy eller gå i gymnasiet, men jag vill göra det och vill nå mina mål och därför känns det inte lika jobbigt fast hela dagen är planerad från morgon till kväll.  Det är nog därför jag orkar med den där körlektionen och t.ex. åka till Ekenäs sent på kvällen eller tidigt på morgonen för att träna. Sen när man ser resultaten av träningen, vinner matchen eller får ett bra vitsord så glömmer man bort stressen som kanske funnits där en vecka tidigare.
 
Nu finns en tanke om att jag borde läsa bilskolsteori i bakhuvudet, men ikväll tror jag att jag tänker ignorera den tanken och bara ta det lugnt för en gångs skull.

Livet som hangöbo

Efter att snart 17 år har levt i Hangö kan man konstatera att det är en fin stad - sommartid. Nu mitt i vintern har jag stora problem att inte bli överöst av ångest och tråkhetskänslorna som jag får av den här staden. Som ni ser på bilderna kan staden dock leverera på sommaren, det är inte ovanligt att man träffar på kändisar och man ser faktiskt människor då man är på stan!
 
Ibland hjälper det att se på bilder från sommaren, ibland blir ångesten bara större. Just nu räknar jag dock ner dagarna till en Turkiet resa med min bästa vän om 122 dagar kvar, så det hjälper till att orka kämpa med skolan och vardagen överlag. Har på känn att nästa sommar kommer bli grym, eller jag ska se till att den blir det.
 
Vill också som en liten parentes berätta att vi på söndagen var på futsalturnering med laget, vann två av två matcher och just nu leder serien med 4 poäng till tvåan. Tyckte det var så fint att jag måste nämna det, fina människor! (Saker som dessa keeps me going vintertid, så tackar futsalen och innebandyn).

RSS 2.0